jag ville jag vore ett välskrivet brev

Nu är det alltså söndag, och ytterligare en vecka har passerat. Det har egentligen inte hänt sådär fasansfullt mycket, har mest hängt runt i biblan och pluggat lite och suttit hemma vid köksbordet och snackat strunt (på tyska såklart). Några lite mer intressanta saker har emellertid ägt rum.

Till exempel är jag inte turist i Tyskland längre – åtminstone i formell mening. I onsdags gick nämligen jag och Jacob till Bürgerbüro, dvs. medborgarkontoret i Freiburg. Där fick man fylla i blanketter och sitta i kö för att sedan få blanketterna viserade och stämplade, för att slutligen komma ut på andra sidan som bosatt här. Som jag skrev tidigare vill tyskarna se någon form av papper på att man har försörjning, och som planerat skrev jag ett sådant intyg till mig själv och lät Jacob skriva under det med ”Håkan Sundberg” (han gjorde en likande manöver och själv har jag numer ett alterego som ”Sven Hort”). Hur som helst var det inga problem där på kontoret, det kan ju knappast vara mer än formalia. Att jag inte i formell mening är turist i Tyskland betyder dock tyvärr inte att någon slags vardag har infunnit sig. Fortfarande regerar en slags känsla av undantagstillstånd, har ju liksom inget hem i någon starkare bemärkelse och inga rutiner att förhålla mig till. Och all den där rastlösheten som internet i vanliga fall kan absorbera vet jag inte vart jag ska göra av nu. Det blir en hel del vankande av och an och fram och tillbaka och sedan lite bok och tysk tv. Och som tidigare nämnt en hel del struntprat i köket. Hur man än vrider och vänder på det måste man väl säga att det trots allt är rätt bra, att tala tyska är ju mer eller mindre att plugga. Och de två tyskorna (Fenja och Ariadne) vi bor med är väldigt trevliga och roliga.

Till veckans besvikelser, eller snarare veckans besvikelse – det var bara en, hör torsdagens operabesök. Dom gav ”Barberaren från Sevilla” på stadsteatern i Freiburg. Och visst, man kanske skulle ha anat onåd när operan gavs på en teater och biljetterna kostade ynka 7 €. Hur som helst var det fullkomligen bedrövligt. Handligen var förlagd till nutid och inspelningen av en telenovella (en sorts latinamerikansk såpopera som pågår i evigheter), och det kanske är värt att påpeka att jag inget överhuvudtaget vet operan som sådan annat än att det är en komedi. Hur som helst var sättningen extremt tramsig och bemängd med sexuella anspelningar, något som det säkert kan finnas fog för i manus eller så men som jag trots allt uppfattade som extremt tyskt – på det där dåliga och stereotypa sättet. Vi gick i pausen. Det är ju emellertid svårt att säga om det var uppsättningen som var dålig, det kan ju vara så att jag helt enkelt inte gillar den där komedin. =)

Jag har ju varit i rätt stort behov av frisering den sista tiden (förutom de tussar som for väck på nyårsaftonsnatten har jag ju inte klippt mig sedan jag rakade i august). Och slutligen tog jag mig till en frisör i fredags. Jag är inte helt missnöjd med resultatet även om det nog inte var det bästa jag kunde fått. Hur som helst tycker jag det är extremt komplicerat att kommunicera med frisörer på svenska, och det var ju inte direkt lättare på tyska om man säger så. Man har ju inte den blekaste aning om den där typen av fraser som man behöver i sådana situationer; typ ”hej jo jag undrar om du möjligtvis har nån tid ledig för att klippa mig”, eller så. Jag gjorde mitt bästa (tog väl en minut eller så att formulera sig) och frisören såg rätt konfys ut och frågade helt enkelt ”fragtest du mir, ob ich zeit dafür habe, dir dein haar zu schneiden?”. Det konstiga med sådana där vardagliga situationer är ju att man aldrig någonsin stöter på dom i några böcker, varken grammatik eller andra. Ja, eller det kanske skulle vara i nån skönlitterär bok, men jag har ju bara läst kurslitteraturen hittills och där har det minsan inte funnits nått sådant exempel. Iofs har man väl eg bara nytta av sånt om man planerar att bli någon slags tysk, men det är ändå märkligt att erfara på hur bar backe man trots allt står i sånna vardagliga situationer.

Appropå vardagliga situationer har jag under den gångna veckan haft mycket roligt åt de mer åldrade tyska toastolarna. Det finns ett videoklipp med den solvenske filosofen Slavoj Zizek, där han talar om föreställningen om ideologins slut som ju tycks varit en rätt vanlig fras och föreställning för sisådär 20-25 år sedan även om den inte är helt ovanlig än idag. Hur som helst menar han att man mer eller mindre kan motbevisa denna tes genom att titta på hur toaletterna är inrättade i olika länder. I det tyska exemplet menar han att de tyska toalettstolarna motsvarar det tyska spekulativa medvetandet såtillvida att de är inrättade på ett sådant sätt att avföringen hamnar på en avsats avskild från själva avloppet, där det kan inspekteras noggrant innan det skickas iväg genom rören i och med knapptryckningen. Och det är verkligen så, de äldre tyska toaletterna ser verkligen ut på det sättet! Det äldre tyska toaletterna är spekulativa toaletter! Oerhört rolig iakttagelse tycker jag. Frågan är väl bara vad man ska dra för slutsats av att alla nyare tyska toaletter är av amerikanskt snitt (dvs. samma typ som vi använder i sverige)? Kan man möjligen spåra en förändring i det tyska medvetandets konstellation där? Och varthän är det i sådana fall på väg? Finns det någon skillnad mellan gamla öst och väst? Frågorna hopar sig och det är väl inte mer än att man får försöka driva denna kulturstudiefråga till sin spets under våren!

Jag kom ju fram redan i torsdags och nu börjar jag ha lite koll på staden i varje fall. Hur som helst verkar det väldigt fint; staden är vacker och studenthemmet jag bor på likaså – det enda problemet är att det är otroligt komplicerat att få internet i rummet. Det finns en anslutning i varje rum och så långt är allt bra. För att ansluta sig till nätet måste man dock medge att månadsavgiften autogireras. Från ett tyskt bankkonto. Och för att skaffa ett tyskt bankkonto måste man först anmäla sin närvaro på medborgarkontoret, och därmed få en papperslapp där det står att man kommer att uppehålla sig i staden mer än 3 månader (detta är priset för att tyskarna inte har personnummer). För att kunna få en sådan lapp måste man också kunna uppvisa en annan papperslapp där det står att någon (csn eller släkting eller annan) borgar för att man har försörjning under tiden man är här, och någon sådan har jag ju inte. Men det finns ju sätt att lösa detta problem, och ett av dem stavas f ö r f a l s k n i n g. Så far, jag hoppas att du inte misstycker över att jag förfalskar ett intygande på att du stödjer mig. :) Frågan är dock om det trots allt papperskrångel är värt att teckna sig för internet, man måste nämligen skriva upp sig för minst 6 månader – rummen som universitetet fixat till oss är nämligen bara på en månad, vi måste hitta något nytt till den 15e februari och vi följaktligen inte var vi kommer att bo därefter. Nu sitter jag i varje fall på ett internetcafe där man kan köpa en månads obegränsad tillgång till internet för 5 €, då måste man dock använda sin egen dator (och det vill man ju, drömmer närmast mardrömmar om de tyska tangentborden).

Hade f.ö. första lektionen idag, litteratur. Det är visserligen grymt lyxigt att vara 9 st i klassen, men jag är trots allt lite orolig. Jag föreställer mig att det mer kommer att handla om att läsa böcker än om att syssla med litteraturvetenskap. Dvs. Att egenarten i det litteraturvetenskapliga frågandet knappast kommer att ägnas någon uppmärksamhet och att seminarierna därmed kommer att bli röriga och allmänt hållna. Fast man ska väl inte måla fan på väggen, har ju faktiskt hela terminen kvar! Till de glada överraskningarna hör att vi kommer han en 10 veckor lång filosofikurs, samt en 5 veckor lång filmkurs. Lär ju kanske inte bli så djuplodande textstudier inom filosofin, men att inom institutionens ram syssla med Kant, Hegel, Marx och Nietzsche känns hur som helst väldigt spännande!

Jag har fortfarande inte riktigt nött in att jag numera är med kamera, men några bilder har det trots allt blivit. Kommer inom kort försöka skapa en fotodagbok av något slag!