jag ville jag vore ett välskrivet brev

Nu i veckan sätter karnevalen, eller Fasching som den också kallas, igång i Tyskland. Ordet fasching kommer av det tidighögtryska ordet ”vashanc” som sedan kom att bli till ”Fastenschank”, dvs. utskänkingen av (alkoholhaltig) dryck innan den mycket stränga fastans början. Denna tradition har en lång historia och firades åtminstone i norra tyskland redan på medeltiden. Där jag befinner mig, dvs. i södraste södern av landet, har denna tradition en väsentligen mycket kortare historia; uppenbarligen kom detta firande att breda ut sig över hela landet först under 30-talet, som en del i Adolfs projekt att producera en tyskare tyskhet än det som stod att finna i Tyskland. Av allt att döma tycks det alltså röra sig om ett sista partaj innan fastan, och därmed också ett ypperligt tillfälle för tyskarna att visa upp sin ofelbara känsla för dålig smak.

På söndag kommer en utflykt till den tyska landsbygden och den ”verkliga” karnevalstarten. Får väl hoppas att det inte snöar bara, för det måste man väl åtminstone se när man väl är här (och från behörigt avstånd naturligtvis :).

I allra största hast nu innan undervisningen börjar tänkte jag bara delge att jag slutligen har skaffat ett tyskt nummer. Jag nås nu mer på +49-176-27583607, och det går bra att ringa när som helst. :)

Det fanns en tid när jag koketterade med att jag inte kunde sova. Att jag inte ville eller egentligen behövde sova. Det känns lite märkligt idag, eftersom jag på den tiden verkligen inte hade några problem med att sova. Det största problemet var väl att jag sov mycket mer och mycket bättre än jag utgav mig för att sova. Det känns också som en rätt konstig sak att försöka imponera på folk med: vem låter sig egentligen imponeras av att någon annan inte sover om nätterna? (och vad har man egentligen för att imponera på sådana som låter sig imponeras av sådant?) Jag antar att det var någon slags försök till att odla någon form av originalitet. Ett försök att framstå som åtminstone lite speciell. Lite viktig. Jag undrar var jag kan ha fått det ifrån, att viktiga människor sover dåligt?

Det känns lite märkligt idag, också för att jag nu verkligen har problem med att sova. Åtminstone tidvis. Och nu är en sådan tid. Om det nu är någon som tvivlar på saken, kan jag på heder och samvete rapportera att det faktiskt finns väldigt lite som är spännande med att inte kunna sova. Och ännu mindre som är spännande med att vakna flera gånger per natt. Romantiken håller helt enkelt inte vad den lovade. Inga stråkar. Ingen gudomlig ingivelse. Ingen ambrosia och inga musers sång. Bara den lågfrekventa tröttheten. Som ligger runt vakenheten, nästan som ett filter. Som ett ljud som ligger och surrar och surrar. Och surrar. Som man efter en tid knappt längre hör. För man lär sig ju fungera hjälpligt efter ett tag. Man har ju liksom inte så mycket till val.

Den här sortens trötthet är dock inte alltid av ondo. Det finns tillfällen då puppans membran förvandlas, och istället börjar fungera förstärkande. Det ges ibland (rätt sällan faktiskt, men i alla fall) stunder då man får en känsla av förhöjd närvaro, nästan extrem närhet. Det kan vara när man ligger och skall till att somna. Plötsligt rycks man bort från insomningens irrvägar, som i en blixt av klarhet, för att få tillgång till ett tänkande som är så obeskrivligt klart. Problemet är ju bara att man sällan lyckas komma ihåg något av det otroligt banbrytande som man tänkte. Bara att man tänkte det. Och det gör ju ingen glad. Annars kan det vara som ikväll, när jag gick från Erik och Hedvig. Det har regnat ganska mycket idag, men från den senare eftermiddagen och framåt har det klarnat upp, vinden mojnat, och kvällssolen tittat fram. När jag gick nerför trapporna som leder till gatan slogs jag plötsligt av doften från ett litet snår av brännässlor. Ackompanjerad av doften från den upptorkande men ännu fuktiga asfalten och gräset. Det var nästan som om tiden stannade för ett ögonblick. Men innan jag visste ordet av hade alltsammans passerat, och surret var tillbaka igen. Men inte riktigt på samma frekvens.

Förr om åren var det inte förenat med några betänkligheter att resa iväg, men med tilltagande ålder har jag utvecklat en resfeber som bara tycks eskalera i intensitet för varje år som går. Det känns inte direkt som om det är själva resan som är föremål för oron, utan snarare själva avfärden. Tåget går nämligen klockan fem, och det är inte möjligt att kalla till förhandling om villkoren för dess avgång. Är man på tåget så är man på tåget. Det krävs det ju inte direkt någon kärnfysiker för att begripa. Men det definitiva och kompromisslösa i situationen känns svårt på ett annat sätt. Och kombinerat med egenheten att oavsett hur god tid jag är ute i, hur tidigt jag än tänker att jag ska åka iväg, så slutar det alltid med att jag får panik och måste springa till tåget, blir situationen än mer komplicerad. Det är väl kanske som David lite skämtsamt anmärkte när vi var på väg till affären tidigare och jag påtalade min stress: ”i tågets avgång möter du kanske till-döden-varon i dess nakna tillstånd, men frågan är om det inte krävs en seriöst störd människa till att oroa sig över sådana saker?”. I vilket fall är det dags att fatta väskorna och knyta skorna nu, för att kanske för första gången komma fram till centralstationen utan hjärtklappning.