Filed under: strunt
Nu är det kväll och den andra egentliga dagen i tyskland är snart över. Jag är fortfarande rätt sliten från resan och har otroligt trött idag, men det har ändå varit bra. Idag var liksom den första dagen med ordentlig undervisning, och jag har lyckats hitta en anslutning till internet. Bara en sån sak!
Resan ner gick ganska bra, men det var en allt annat än angenäm upplevelse. Det skulle ju vara skönt om man kunde skylla på ryan air eller nån annan. Men det kan jag dessvärre inte. Jag tyckte nämligen att det verkade vara en bra idé att vara vaken hela natten innan planet for, och spenderade kvällen först på en födelsedagsfest och sedan på en invigningsfest för ett kulturhus. Tänkte att det skulle vara bra för då kunde jag sova hela vägen till Frankfurt. Men så blev det inte. Kunde egentligen bara sova på flygbussen ut till skavsta. Sen var det stopp. Och lagomt till turbulensen i nedstigningen mot Hahn (flygplatsen utanför Frankfurt som RA trafikerar) började jag dessutom bli lite bakfull. Hur som helst överlevde jag. :)
Måndagskvällen erbjud även den ett litet äventyr; jag och ytterligare en från gruppen var på en punkspelning på ett ställe som heter immerhin. Han tröttnade dock innan det var färdigt och gick hem, och när jag sedan gick till bussen efter allt var färdigt stod det klart att jag hade missat bussen med c:a 3 minuter och att det var 57 tills nästa gick. Så jag gick tillbaka till stället och hängde lite. Lite för mycket. Så jag fick väldigt bråttom till sista bussen, och naturligtvis passerade den hållplatsen när jag var ungefär 150 m från den. Jag sprang ut till vägkanten och viftade lite med armarna, men det fattar ju jag att han inte stannade. Tänkte först att det bara var att börja gå, men så slog det mig att jag ju inte hade den blekaste aning ens om åt vilket håll jag skulle. Så jag gick tillbaka till stället ytterligare en gång och där hjälpte dom mig få kontakt med en billig taxi och så var jag hemma en och en halv timme senare än beräknat.
Jag har lite svårt att förlika mig med att jag inte riktigt kan vara mig själv på tyska. Alltså att det är helt omöjligt att säga vad jag tänker. Att det helt enkelt inte går. Det är något alldeles otroligt frustrerande. Men man får väl lov att hoppas att det ska kännas något bättre innan dom här veckorna är över.
Det börjar vara svårt att förtränga att jag håller på att blir en medelålders man också, förutom en 37åring består gruppen uteslutande av människor födda kring 1988. Och dom där 10 åren som ligger emellan oss gör ju att man har rätt olika perspektiv på saker och ting. Men dom är ju ganska rara i alla fall. Av någon anledning kom vi att tala om 8-bitars nintendo tidigare idag och de beskrev sin relation till denna fantastiska maskin i termer av nostalgi. Och det är just i det läget som jag märker vilken surgubbe jag kommer att bli – min tankeimpuls blev ju naturligtvis ”hur kan dom vara nostalgiska över nått som dom inte varit med om? dom var ju knappast ens födda på tiden det begav sig.” Men jag sa i varje fall inget utan skämdes bara lite och skrattade inombord över det komiska i min egen position. :)
Kommentera so far
Lämna en kommentar
jag ville jag vore ett välskrivet brev 