jag ville jag vore ett välskrivet brev

Att tala kan vara ett väldigt effektivt sätt om man vill att undvika att tänka. I den mån munnen rör sig, oaktat vad som passerar genom den, kan tankevärldens nedåtgående spiral om inte vändas, så åtministone tillfälligt hejdas. Att tystnaden är en väsentlig del av vad talet säger är dock något som komplicerar denna strategi. ”Tala är silver, men tiga är guld”, som det så fint heter. Men det finns olika sorters tystnad. Olika sätt att tiga.

Att veta när det är dags att vara tyst kan vara en nog så nyttig egenskap. Att liksom känna på sig när det är dags, att kunna läsa av situationen på ett sådant sätt att man vet när det är dags att hålla limpsaxen stängd kan onekligen bespara en mycket obehag. Denna tystnad tycks dock inte vara en egentlig tystnad. I detta fall är tystnaden framförallt frånvaro av tal. Tystnaden tycks vara återhållet tal, tal som sätter tystnaden som tystnad genom att det inte uttalas, trots dess möjliga realisering.

Ytterligare en tystnad är den som bara infinner sig. Inte bara sådär som när ljuden plötsligt upphör. Visst är det väldigt fascinerande hur skogens lätta sus uppenbarar sig när man slår av en stor dieselmotor och larmet ekar bort under några sekunder, men det jag tänker på är den tystnad som ibland infinner sig när man är med någon annan. En tystnad som visserligen inbegriper frånvaron av svängningar i luften, men som inte definieras av denna frånvaro.  

Denna opåkallade tystnad är nog egentligen mycket svårare än de första.  Svårare både att låta infinna sig, och att om den väl kommer, att hantera. För det är ju så svårt att inte ställa tystnaden mot talet. Det är ju så svårt att låta tystnaden vara med talet, att låta talet vara med tystnaden. 

Jag tror att det kan finnas en analogi mellan att vara tyst med andra och tala som ett sätt att undvika tänka. För min del handlar det kanske inte om att sluta tänka överhuvudtaget, utan är mer ett sätt att förhindra att jag tänker för mycket. Och att kunna vara tyst med sig själv, att kunna vara tyst utan att tankarna skenar iväg mellan speglarna, kräver nog att frågan ställs på ett annat sätt än att man försöker tänka sig ur själva tänkandets cirkel. Och att man ställer frågan utan att ställa tänkandet mot talet, eller tänkandet mot kroppen. Att vara tyst med sig själv kanske skulle kunna tänkas vara att tänka med sig själv. Att tänka med kroppen. Att tänka med kroppen. Samtidigt.

(Detta är någon som Yukio Mishima antagligen inte skulle hålla med om. Men det är något jag får återkomma till vid ett senare tillfälle. Hur som helst kan jag varmt rekommendera Sol och Stål, som oavsett hur man ställer sig till Mishimas föreställning om kroppen, språket och tänkandet är en fantastisk essä.)

Fara och åka, rådbråka. Ett mord, en misstanke och två män i en lägenhet. En dispyt som går över styr. Som gick över styr. Som blev överstyrd. Lite som den där gången när Cathrine hamnade i fel kvadrant. Utan att egentligen dristigt vilja gå dit ingen människa gått förut. Men det blev väl som det blev. Och det tog inte mindre än 7 (sju) säsonger att hitta hem. Till en plats som var hemlik. Som var hem, men vars djupaste mening var någon annanstans, på semester kanske. Och hon pratar ju engelska också, som dom ofta gör i framtiden. Det kanske är därför Home is homing. Eller bättre: Homing is home. Men man kan ju aldrig riktigt veta.

Tyskarna har ett ord, Heimat, som ungefär kan översättas som hembygd. Men hembygd är inte riktigt bra, för Heimat tycks ha en mer flexibel användning och fungerar mer som ett begrepp än ett namn för att peka ut en viss geografisk ursprungs- eller uppehållsort. Heimat är hela den ensemble av förhållanden som inbegrips i ett ursprung. Det kan röra sig om förhållanden till ting, platser och människor, vilka som sådana är givna utan vidare: den uppsättning förhållanden som man får till skänks i det att man kommer till världen där man gör och vilka på ett konkret sätt bereder en en plats i samma värld. Och att befinna sig på denna plats är att befinna sig hemma, i sitt Heimat.

Heimat är av många anledningar ett begrepp vars självklarhet kommit att ifrågasättas. Det mest uppenbara torde vara att det ingick som en central ingrediens i iscensättandet av tyskhet och fosterlandskänslor i det tredje rikets Tyskland. Mer relevant idag är kanske även det sätt som teknologiska och ekonomiska innovationer kommit att omgestalta det sätt som vår samhällelighet konstitueras i termer av t.ex. ökad rörlighet och att samvaron i allt väsentligt tycks bli mer och mer individualistiskt orienterad. Det är helt enkelt inte självklart att det finns något sådant som ett Heimat, en plats beredd just för oss, med en uppsättning förhållanden som vi endast i ringa utsträckning har ”valt”.

Som norrbottning i sjuårig stockholmsexil uppbär Norrbotten en speciell ställning för mig. Norrbotten framstår nog mer eller mindre som ett Heimat. Men det är nog inte helt riktigt att tala om Norrbotten som sådant. För, jag varken bor eller lever där längre, och har ju inte tillgång till det egentliga Norrbotten. Det Norrbotten som fungerar som ett Heimat är alltså framförallt ett Norrbotten. Ett föreställt sådant.

Det finns naturligtvis de som flyttar iväg för att aldrig eller väldigt sällan och i djup vånda återvända, men jag är inte en av dem. När jag nu sitter på ett närmast fullsatt nattåg norröver är det svårt att inte roas något över de något motsägelsefulla komponenterna i situationen. Som tjugoåring ville jag inget hellre än att flytta iväg. Inte egentligen för att jag tyckte illa om Norrbotten eller vantrivdes. Det handlade nog framförallt om att få se något annat, att komma till en plats vilken man varken tog för given eller togs för given av. Och nu, när dessa förhoppningar sedan några år mer än väl infriats, återvänder Norrbotten, eller som sagt åtminstone föreställningen om ett Norrbotten, som den plats, den scen där fantasin om ett oproblematiskt liv och leverne utspelar sig.

Jag brukar försöka åka upp tre fyra gånger per år. Och jag kan nog räkna människorna jag känner och har någon relation till överhuvudtaget på en hand, om man räknar bort familjen det vill säga. För de bor ju kvar de allra flesta, och det faller sig alltså naturligt att ta sig uppåt för att få träffa dem.

Nu sitter jag alltså på nattåget på årets andra resa, och väntar på att morgontimmarna skall ticka på och att jag slutligen ska få titta ut genom fönstret och mötas av en välbekant serie. Garnisonsgatans punkthus, statoilmacken och huset i centrum där min första lägenhet låg. Högstadieskolan, Hildursborg och ett spegelblankt svandammen. Och slutligen rysa till av det gnisslande ljudet från friktionen mellan hjul och räls när tåget stannar på centralstationen.

Som varje normalt funtad människa förstår finns det en diskrepans mellan det Norrbotten som eldar mina drömmar, och det egentliga Norrbotten som ligger där och öppnar sig mot en då man stiger av tåget. Och det går ju rätt snabbt att vänja sig vid att det inte regnar manna från skyarna varje dag, att vädret faktiskt sällan är något att hurra över. Men bortsett från det är staden sig väldigt lik. För även utan det rosa skimmer som i drömmarna höljer platserna, är de ju alltjämt desamma. Det är platser där dumheter och vackra stunder dröjer sig kvar ännu ett litet tag. Huset där jag sprejade ”go vegan”, bänkarna på gågatan där vi öldruckna hängde runt under sista året på gymnasiet, och den lilla parken där jag blev kysst för första gången. De finns kvar och tycks inte ha förändrats nämnvärt. Ändå är det något som inte riktigt är detsamma. Att vandra runt i staden, föreställningens Heimat, känns nästan kusligt – eller unheimlich för att använda ett annat tyskt ord.

Allt tycks vara i sin ordning, men med något litet tillägg. Med något som rubbar balansen och får helheten att i sin familjäritet att verka främmande och nästan hotfull. Jag har funderat över det många gånger, och börjar misstänka att det lilla tillägget som gör staden kuslig i själva verket inte är något annat än min närvaro. Att jag som återvändande vandrar stadens gator, inte som ett hem, inte som ett Heimat. Att jag som återvändande inte har, men söker ett Heimat, söker ett hem. Att jag som återvändande i själva verket hemsöker gatorna. Som en osalig ande befinner jag mig i ett slags limbo. För på gatorna finns samma människor som förut, men med nya ansikten, och bland dessa bereds mig inte någon självklar plats. Jag varken hör hemma eller inte hör hemma. Jag bara söker ett hem. Ett spår av ett hem. Ett hem som bara finns där som dröm. Som en frånvaro.

Jag undrar vad det är som får en att känna på det här sättet. För det verkar vara en vanlig företeelse, åtminstone bland norrbottningar i exil. Kanske kan det vara något med det avstånd man lägger mellan sig själv och det geografiska ursprunget som låter en mytologisera det förflutnas platser. Om man tar författare som Torgny Lindgren eller Sara Lidman som exempel, verkar de ju börjat kunna skriva om sitt Västerbotten först efter en tids frånvaro – Östergötland i Lindgrens fall och Uppsala i Lidmans. Eller kanske Eyvind Johnson som lämnade Boden för Stockholm och sedan Paris, men det är frågan om han egentligen mytologiserar Norrbotten i romanen om Olof. Hur som helst finns det säkert tusen exempel på motsatsen. Och det är väl inte annat än att försöka blunda en stund och lyssna efter de ringande klockorna som nu och då susar förbi utanför fönstret.

Det går utför. Och snabbt går det också. Moralen förflackas, människorna fördummas och duglighet är inte längre en dygd. Detta är naturligtvis ingen nyhet. I den långa räckan av förebud på samhällets stundande kollaps är för min del Postens slokande hållning det senaste. Tänka sig att en institution med en så stolt historia, med anor från 1600-talet (och som fram till 1991 hade en egen diligensavdelning!) inte förmår leverera ett litet, litet brev. Förvisso är ju Posten som namn utan tvivel en avledning från latinets post, vilket ju som alla vet betyder efter. Men hur mycket efter ska man egentligen behöva acceptera? Nej, jag tycker det är dags att Posten rycker upp sig och börjar leverera skickade brev. Kanske en möjlig början skulle kunna vara att rekrytera Kevin Costner för att ersätta Erik Olsson på posten som koncernchef? Då kan det åtminstone finnas något hopp för att Posten ska återupprätta sin ära, inte minst efter katastrofen.

Stolt brevbärare på ärofyllt uppdrag

Såhär års har Långsjön ett av Stockholms största bestånd av grodor. Nu när våren är här har de små gynnarna börjat vakna till liv i trädgårdar och diken, och lite sömndruckna efter vinterns dvala inleder de sin vandring mot dammar och sjöar för årets lek – och Långsjön är alltså en riktig hotspot bland de trendkänsliga prinsarna. Herrarna anländer först, och väl på plats sluter de sig samman i kväkarkörer och håller konsert för att locka till sig honorna. Jag undrar hur det kan tänkas låta? Med tanke på hur kort väg det tycks vara mellan Långsjön och Hagsätra är det väl inte mer än att invänta en ljummen kväll, sätta sig på cykeln och rulla dit för att lyssna!

Åkergrodan har börjat vakna till
och den vakar i mig
under gynnsamma omständigheter
kan den faktiskt bli upp emot 8 cm
men som allra skönast studsar den sällan större än en tumnagel

kittlar nästan omärkligt
när den kryper runt i handen

(antagligen vettskrämd)

Och med retningen kan en hel vecka lyfta sig själv i håret

Ibland kan det slå mig, hur märkligt det ändå är att liksom finnas till, att det är en rätt konstig sak det där att man existerar överhuvudtaget. Och med märklig och konstig menar jag inget negativt. Tvärt om! Det är såhär på vårkanten, när världen vaknar till liv och människorna har lite mindre kläder på sig, när man möter nya dofter vart man än vänder sig, som den här känslan infinner sig som allra oftast. Kanske har det att göra med att jag fortfarande rider på den flodvåg av sinnesförnimmelse som följde när jag slutade röka för tre år sedan, vad vet jag? Vid dessa tillfällen blir omvärlden hur som helst påfallande på ett så starkt sätt att det nästan är omöjligt att inte stanna upp och förundras över att omvärlden faktiskt är en värld. Och att jag också har del i den. Att jag delar värld med många andra och mycket annat. Och när man väl börjat stanna upp tränger sig mer och mer på.

Villkoret för att finnas till i världen är att vara en kropp. Eller mer precist, att samtidigt både ha och vara en kropp. Såsom man (jag antar att det beror på testiklarna, men man kan ju inte riktigt veta) blev jag väldigt sent varse att jag överhuvudtaget hade en kropp. Jag måste nog ha varit 20 eller 21. Innan dess hade jag nog bara varit kropp i väldigt ringa utsträckning. Och efter upptäckten av kroppen som projektionsyta, som den arena jag hade för att visa fram mitt jag för andra jag, måste jag nog säga att jag i egentlig mening inte var kropp längre. Jag färgade håret svart, målade mig i ansiktet och kände mig vacker och hård i mitt självvalda utanförskap. I varje fall så länge ingen ifrågasatte eller erkände mig som varande kropp.

Det fanns förstås ett tidigare tillfälle, då jag stötte på kroppen som yta. Jag gick nog i åttonde klass, och på den tiden reflekterade jag väldigt sällan, för att inte säga aldrig, över vad jag hade för kläder på mig. Jag minns faktiskt inte någonting av vilka kläder jag hade på mig, inte ens när jag idag ser kort från den tiden känner jag igen några plagg. Men det finns ett undantag. Mor hade några månader innan tillfället i fråga köpt en tätstickad tröja till mig; den hade mossgröna raglanärmar och ett klarrött bröststycke med ett stort pepsimärke på. Jag tyckte den var rätt tjusig, inte för att det stod pepsi på den eller så, utan mer för att den liksom hade en fin lyster – man skulle nästan kunna säga en aura – som mina andra kläder inte hade. Eftersom jag inte hade några andra kläder som jag upplevde på det sättet kändes det konstigt att ta på tröjan. Så den låg länge i garderoben. Ibland tog jag fram den och provade, men lade snabbt tillbaka den igen.

Slutligen kom så den dagen när jag hade bestämt mig. Jag skulle göra ett försök med tröjan. Så jag tog på den och valde ett par byxor som jag tyckte passade bra.

Väl på skolan kändes hela situationen väldigt främmande. Egentligen ville jag nog bara springa hem med detsamma. Kanske var det på grund av min ängsliga uppenbarelse som Alexander kunde ställa den fråga han ställde. Alexander gick i parallellklassen och kom från en by utanför staden. Han var inte ”preppy” på något sätt, och tillhörde samma krets av normalfula tonårskillar som jag själv: finnar, lagom otvättat hår och inga speciella kläder. Och det var antagligen därför han kunde ställa frågan så bryskt och kraftfullt som han gjorde. Lunchrasten började i varje fall närma sig sitt slut. Han och några andra satt utanför klassrummet och väntade på att lektionen skulle börja när jag kom från matsalen. Han tittade på mig en kort stund och sade sedan:
– Vem fan tror du att du är?
Och jag visste ju mycket väl vem jag var. Eller åtminstone vem jag inte var. Jag hade till och med kammat mig den morgonen. Försökt fixa en frisyr med gelé och allt (så långt det var möjligt med mitt ofriserade hår). Men efter den dagen tog jag inte fram tröjan mer. Och jag kammade mig inte heller.

När jag återigen stiftade bekantskap med kroppen där runt 20 förstod jag inte riktigt vad det var som stod på. Bara att jag kände mig häftig och lite snygg, för det verkade som om andra tyckte att jag var lite häftig. Det är först långt senare som jag förstått att det nog finns en koppling mellan dessa två händelser. Att den frihet som omfamnandet av utanförskapet tycktes erbjuda kanske framförallt var en känsla av revansch. Oavsett hur man vrider och vänder på det kvarstår det faktum att i den mån man bara erkänner kroppen som en skärm, som en yta att projicera sitt jag på, kommer man i allt väsentligt att ha en fientlig inställning till den kropp man trots allt är. För även om man inte vet eller vill veta så både har och är man kropp. Alltid. Detta är något som jag förstått och framförallt accepterat bara under den allra senaste tiden. Och jag tror att det är först när man godtagit att man ändå är den kropp man är, och har den kropp man har, som man verkligen kan börja ställa frågan om vad det betyder att både ha och vara kropp. Att godta att man har den kropp man har behöver inte betyda att man kapitulerar inför hårda fakta, att man ”är det man är och alltid har varit”. Visst kan utfallet bli sådant, men denna försoning är framförallt den grundläggande förutsättningen för verklig förändring och att verklig hemmastaddhet. Det är först när man verkligen känner kroppens gräns som man kan gå upp emot och försöka överskrida den.

Därför känns det sorgligt att det var sista danstillfället för terminen igår. Att dansa har varit ett otroligt stimulerande och intressant sätt att närma sig föreningen mellan den kropp som man är och den kropp som man har, utifrån kroppens villkor. Det är fullkomligt häpnadsväckande hur en så enkel sak som att sträcka på foten när man hoppar kan vara så komplicerad. Eller hur svårt det är att röra armarna fram och tillbaka samtidigt som man gör en simpel stegkombination. Och vilken triumf att för första gången någonsin nå tårna!