jag ville jag vore ett välskrivet brev

jo jag vet. jag vet att den här platsen sannolikt är död nu. död i bemärkelsen att den där fina grafen som man kan få upp, en liten karamell till oss användare från det storsinta nätbolaget, den där fina gestalningen av hur många tryck här och hur många tryck där som har passerat den senaste dagen, veckan, månaden… i bemärkelsen att just DEN grafen har haft en tydlig tendens den senaste tiden, lite som ett EKG på en akutmottagning i en film med en man på en brits med sällsam och samtidigt dramatisk musik och en annan lite bekymrad man, med vita kläder. fast utan dom där männen då. och kanske musiken också. även om det rullar endel sällsam och samtidigt dramatisk musik här.

jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad som hände. jag skulle flytta och hade tentor och fick besök och gick i däck och det. men det är ju egentligen inte någon förklaring till frånvaron av text. även om man säkert skulle kunna tänka ut några riktigt logiska och trovärdiga (bort)förklaringar till hur det kom sig att skrivande inte kom igång igen. kanske var det helt kort så att inget fanns att berätta? men det finns alltid något att berätta. och finns det inget att berätta får man gott se till att antingen hitta på nått att berätta eller hitta på nått att göra så att det finns något att berätta. men dvala är dvala är kokokong. panik och paralys. företrädesvis paralys. detta är ett väldigt märkligt och besvärligt sentiment.

jag lär mig emellertid någon tyska längs vägen. och igår förstod jag något storartat. på tyska heter besvikelse enttäuschung, inget märkvärdigt egentligen, en helt vanlig glosa. men om man tittar på vad det är för ett ord egentligen ser man ju att den tyska besvikelsen egentligen inte är så kategoriskt negativ som den svenska besvikelsens aura ger vid handen. den tyska besvikelsen är nämligen en sammansättning mellan ent- och -täuschung, även här ett helt vanligt förled och en helt vanlig glosa. men täuschen betyder att bedra, eller att lura. den tyska besvikelsen är alltså ett avlägsnande av ett bedrägeri, ett brytande genom falska föreställningar. den tyska besvikelsen tar fasta på avståndet som uppenbarar sig när 0 visar sig vara inte riktigt 0. mer eller mindre spelar egenligen ingen roll, men en vanans varelse som jag skulle nog intuitivt säga lite mindre. men jag lär mig att skriva igen. just nu. och vanan trogen är att skriva skrivandet en möjlig väg in / ut / fram / bak, med sikte på en enda läsare. som en förutskickelse av en räkenskap som det egentligen vore bekvämast att skjuta fram / bak / in / ut ännu ett litet tag.

ps.
jag är i färd med att bli tjock också