jag ville jag vore ett välskrivet brev

Jag har jobbat nu på morgonen. Reservtjänst. Det betyder att man sitter på garaget och väntar på att något ska hända. Att någon blivit sjuk eller försovit sig till exempel, eller att någon buss av någon anledning behöver bytas ut. Såhär i studenttider är det ju gott om extra glada ungdomar i omlopp, och magen hos extra glada ungdomar på väg hem i ottan har en tendens att oftare än andra magar vilja sätta sin prägel på bussfärden. Såsom mage finns det ju dock en tämligen begränsad repertoar av möjliga handlingar med avseende på detta präglande, men som tur är, är det ju synnerligen effektfullt att kasta upp. I synnerhet tillsammans med många andra människor i ett förhållandevis litet och instängt utrymme. Hur som helst verkar det varit tämligen lugnt inatt, för jag hade den goda turen att få spendera hela morgonen (jobbade 04.00-10.00) på soffan. Väntandes. Så jag läste lite bok, men var för trött. Och tittade lite på tv, men det fanns inget intressant att se på. Då, i min mest uttråkade stund, fick jag syn på ett labyrintspel! Jag har inte sett ett sådant på säkert 15 år, om inte längre. Jag provade det, och det var dessvärre inte i något vidare skick. Dels var det något mindre än jag minns det som var standard förr i tiden, och kontrollerna var rätt sega, men viktigare därtill var att kulan inte var av metall, utan plast. Jag antar att det fanns en metallkula någon gång i tiden, men att den försvunnit någonstans längs vägen. Jag tog mig hur som helst inte längre än till hål åtta. Inte för att jag var någon mästare förut direkt, men längre än åttan kunde jag i varje fall komma. Så jag gör det enda rätta och skyller allt på spelet. Om bara …, så … . Faktiskt. Så är det. Inte för att labyrintspel är någon metafor för livet direkt. Men i alla fall. Efter jag konsterat detta kunde jag åtminstone slappna av lite och få några minuters sömn på soffan.