jag ville jag vore ett välskrivet brev

Tror det kan vara dags att försöka få upp locket, åtminstone på glänt. Nu finns det ju trots allt nått att inte göra. Och då kan det ges lite ro att skriva några rader. Tentan på lördag närmar sig med stormande steg (ja, det är sant, för varje dag som går så går en dag!), och jag känner mig både stressad och lugn samtidigt.

Förra helgen var arbete och helgen därinnan var kaos, på ett bra och upplyftande sätt. Det var spelning ute på Fullersta, Martins band spelade bland annat, och jag kvicknade till vid lunch dagen efter, med blåmärken på ett flertal ställen (inklusive ett öga!) och kände mig sådär härligt mörbultad som man bara känner sig efter en fin och vansinnig kväll. Att försöka återge kvällen i närmare detalj skulle inte vara till någon nytta, annat än avslöja en viss fascination för undantagstillstånd och exstas (en synnerligen pubertal sådan at that) från min sida. Såhär roligt var det i varje fall:

Ibland kommer jag att tänka på att jag är glad att jag har David att tala med. Han är klok, och det läskigaste är att han känner mig så bra och på ett sådant sätt som jag knappast vågar känna mig själv. Det är uppfriskande att konfronteras med det. Jag har precis läst Jünger och Heidegger i ”Linjen”, och jag måste säga att det var väldigt intressant, mycket för att det förklarade en hel del om David bland andra. Jag avslutar med en liten strof från Jünger:

 ”[E]tt samtal med en vän kan inte bara vara oändligt trösterikt, det kan också återföra och bekräfta världen i dess fria och rättmätiga mått. E n människa räcker som vittne för att friheten inte ska försvinna. Men h e n n e behöver vi.” Linjen s 45.