jag ville jag vore ett välskrivet brev

Att tala kan vara ett väldigt effektivt sätt om man vill att undvika att tänka. I den mån munnen rör sig, oaktat vad som passerar genom den, kan tankevärldens nedåtgående spiral om inte vändas, så åtministone tillfälligt hejdas. Att tystnaden är en väsentlig del av vad talet säger är dock något som komplicerar denna strategi. ”Tala är silver, men tiga är guld”, som det så fint heter. Men det finns olika sorters tystnad. Olika sätt att tiga.

Att veta när det är dags att vara tyst kan vara en nog så nyttig egenskap. Att liksom känna på sig när det är dags, att kunna läsa av situationen på ett sådant sätt att man vet när det är dags att hålla limpsaxen stängd kan onekligen bespara en mycket obehag. Denna tystnad tycks dock inte vara en egentlig tystnad. I detta fall är tystnaden framförallt frånvaro av tal. Tystnaden tycks vara återhållet tal, tal som sätter tystnaden som tystnad genom att det inte uttalas, trots dess möjliga realisering.

Ytterligare en tystnad är den som bara infinner sig. Inte bara sådär som när ljuden plötsligt upphör. Visst är det väldigt fascinerande hur skogens lätta sus uppenbarar sig när man slår av en stor dieselmotor och larmet ekar bort under några sekunder, men det jag tänker på är den tystnad som ibland infinner sig när man är med någon annan. En tystnad som visserligen inbegriper frånvaron av svängningar i luften, men som inte definieras av denna frånvaro.  

Denna opåkallade tystnad är nog egentligen mycket svårare än de första.  Svårare både att låta infinna sig, och att om den väl kommer, att hantera. För det är ju så svårt att inte ställa tystnaden mot talet. Det är ju så svårt att låta tystnaden vara med talet, att låta talet vara med tystnaden. 

Jag tror att det kan finnas en analogi mellan att vara tyst med andra och tala som ett sätt att undvika tänka. För min del handlar det kanske inte om att sluta tänka överhuvudtaget, utan är mer ett sätt att förhindra att jag tänker för mycket. Och att kunna vara tyst med sig själv, att kunna vara tyst utan att tankarna skenar iväg mellan speglarna, kräver nog att frågan ställs på ett annat sätt än att man försöker tänka sig ur själva tänkandets cirkel. Och att man ställer frågan utan att ställa tänkandet mot talet, eller tänkandet mot kroppen. Att vara tyst med sig själv kanske skulle kunna tänkas vara att tänka med sig själv. Att tänka med kroppen. Att tänka med kroppen. Samtidigt.

(Detta är någon som Yukio Mishima antagligen inte skulle hålla med om. Men det är något jag får återkomma till vid ett senare tillfälle. Hur som helst kan jag varmt rekommendera Sol och Stål, som oavsett hur man ställer sig till Mishimas föreställning om kroppen, språket och tänkandet är en fantastisk essä.)