jag ville jag vore ett välskrivet brev

Förr om åren var det inte förenat med några betänkligheter att resa iväg, men med tilltagande ålder har jag utvecklat en resfeber som bara tycks eskalera i intensitet för varje år som går. Det känns inte direkt som om det är själva resan som är föremål för oron, utan snarare själva avfärden. Tåget går nämligen klockan fem, och det är inte möjligt att kalla till förhandling om villkoren för dess avgång. Är man på tåget så är man på tåget. Det krävs det ju inte direkt någon kärnfysiker för att begripa. Men det definitiva och kompromisslösa i situationen känns svårt på ett annat sätt. Och kombinerat med egenheten att oavsett hur god tid jag är ute i, hur tidigt jag än tänker att jag ska åka iväg, så slutar det alltid med att jag får panik och måste springa till tåget, blir situationen än mer komplicerad. Det är väl kanske som David lite skämtsamt anmärkte när vi var på väg till affären tidigare och jag påtalade min stress: ”i tågets avgång möter du kanske till-döden-varon i dess nakna tillstånd, men frågan är om det inte krävs en seriöst störd människa till att oroa sig över sådana saker?”. I vilket fall är det dags att fatta väskorna och knyta skorna nu, för att kanske för första gången komma fram till centralstationen utan hjärtklappning.