jag ville jag vore ett välskrivet brev

Tror det kan vara dags att försöka få upp locket, åtminstone på glänt. Nu finns det ju trots allt nått att inte göra. Och då kan det ges lite ro att skriva några rader. Tentan på lördag närmar sig med stormande steg (ja, det är sant, för varje dag som går så går en dag!), och jag känner mig både stressad och lugn samtidigt.

Förra helgen var arbete och helgen därinnan var kaos, på ett bra och upplyftande sätt. Det var spelning ute på Fullersta, Martins band spelade bland annat, och jag kvicknade till vid lunch dagen efter, med blåmärken på ett flertal ställen (inklusive ett öga!) och kände mig sådär härligt mörbultad som man bara känner sig efter en fin och vansinnig kväll. Att försöka återge kvällen i närmare detalj skulle inte vara till någon nytta, annat än avslöja en viss fascination för undantagstillstånd och exstas (en synnerligen pubertal sådan at that) från min sida. Såhär roligt var det i varje fall:

Ibland kommer jag att tänka på att jag är glad att jag har David att tala med. Han är klok, och det läskigaste är att han känner mig så bra och på ett sådant sätt som jag knappast vågar känna mig själv. Det är uppfriskande att konfronteras med det. Jag har precis läst Jünger och Heidegger i ”Linjen”, och jag måste säga att det var väldigt intressant, mycket för att det förklarade en hel del om David bland andra. Jag avslutar med en liten strof från Jünger:

 ”[E]tt samtal med en vän kan inte bara vara oändligt trösterikt, det kan också återföra och bekräfta världen i dess fria och rättmätiga mått. E n människa räcker som vittne för att friheten inte ska försvinna. Men h e n n e behöver vi.” Linjen s 45.

Att tala kan vara ett väldigt effektivt sätt om man vill att undvika att tänka. I den mån munnen rör sig, oaktat vad som passerar genom den, kan tankevärldens nedåtgående spiral om inte vändas, så åtministone tillfälligt hejdas. Att tystnaden är en väsentlig del av vad talet säger är dock något som komplicerar denna strategi. ”Tala är silver, men tiga är guld”, som det så fint heter. Men det finns olika sorters tystnad. Olika sätt att tiga.

Att veta när det är dags att vara tyst kan vara en nog så nyttig egenskap. Att liksom känna på sig när det är dags, att kunna läsa av situationen på ett sådant sätt att man vet när det är dags att hålla limpsaxen stängd kan onekligen bespara en mycket obehag. Denna tystnad tycks dock inte vara en egentlig tystnad. I detta fall är tystnaden framförallt frånvaro av tal. Tystnaden tycks vara återhållet tal, tal som sätter tystnaden som tystnad genom att det inte uttalas, trots dess möjliga realisering.

Ytterligare en tystnad är den som bara infinner sig. Inte bara sådär som när ljuden plötsligt upphör. Visst är det väldigt fascinerande hur skogens lätta sus uppenbarar sig när man slår av en stor dieselmotor och larmet ekar bort under några sekunder, men det jag tänker på är den tystnad som ibland infinner sig när man är med någon annan. En tystnad som visserligen inbegriper frånvaron av svängningar i luften, men som inte definieras av denna frånvaro.  

Denna opåkallade tystnad är nog egentligen mycket svårare än de första.  Svårare både att låta infinna sig, och att om den väl kommer, att hantera. För det är ju så svårt att inte ställa tystnaden mot talet. Det är ju så svårt att låta tystnaden vara med talet, att låta talet vara med tystnaden. 

Jag tror att det kan finnas en analogi mellan att vara tyst med andra och tala som ett sätt att undvika tänka. För min del handlar det kanske inte om att sluta tänka överhuvudtaget, utan är mer ett sätt att förhindra att jag tänker för mycket. Och att kunna vara tyst med sig själv, att kunna vara tyst utan att tankarna skenar iväg mellan speglarna, kräver nog att frågan ställs på ett annat sätt än att man försöker tänka sig ur själva tänkandets cirkel. Och att man ställer frågan utan att ställa tänkandet mot talet, eller tänkandet mot kroppen. Att vara tyst med sig själv kanske skulle kunna tänkas vara att tänka med sig själv. Att tänka med kroppen. Att tänka med kroppen. Samtidigt.

(Detta är någon som Yukio Mishima antagligen inte skulle hålla med om. Men det är något jag får återkomma till vid ett senare tillfälle. Hur som helst kan jag varmt rekommendera Sol och Stål, som oavsett hur man ställer sig till Mishimas föreställning om kroppen, språket och tänkandet är en fantastisk essä.)

Fara och åka, rådbråka. Ett mord, en misstanke och två män i en lägenhet. En dispyt som går över styr. Som gick över styr. Som blev överstyrd. Lite som den där gången när Cathrine hamnade i fel kvadrant. Utan att egentligen dristigt vilja gå dit ingen människa gått förut. Men det blev väl som det blev. Och det tog inte mindre än 7 (sju) säsonger att hitta hem. Till en plats som var hemlik. Som var hem, men vars djupaste mening var någon annanstans, på semester kanske. Och hon pratar ju engelska också, som dom ofta gör i framtiden. Det kanske är därför Home is homing. Eller bättre: Homing is home. Men man kan ju aldrig riktigt veta.

Tyskarna har ett ord, Heimat, som ungefär kan översättas som hembygd. Men hembygd är inte riktigt bra, för Heimat tycks ha en mer flexibel användning och fungerar mer som ett begrepp än ett namn för att peka ut en viss geografisk ursprungs- eller uppehållsort. Heimat är hela den ensemble av förhållanden som inbegrips i ett ursprung. Det kan röra sig om förhållanden till ting, platser och människor, vilka som sådana är givna utan vidare: den uppsättning förhållanden som man får till skänks i det att man kommer till världen där man gör och vilka på ett konkret sätt bereder en en plats i samma värld. Och att befinna sig på denna plats är att befinna sig hemma, i sitt Heimat.

Heimat är av många anledningar ett begrepp vars självklarhet kommit att ifrågasättas. Det mest uppenbara torde vara att det ingick som en central ingrediens i iscensättandet av tyskhet och fosterlandskänslor i det tredje rikets Tyskland. Mer relevant idag är kanske även det sätt som teknologiska och ekonomiska innovationer kommit att omgestalta det sätt som vår samhällelighet konstitueras i termer av t.ex. ökad rörlighet och att samvaron i allt väsentligt tycks bli mer och mer individualistiskt orienterad. Det är helt enkelt inte självklart att det finns något sådant som ett Heimat, en plats beredd just för oss, med en uppsättning förhållanden som vi endast i ringa utsträckning har ”valt”.

Som norrbottning i sjuårig stockholmsexil uppbär Norrbotten en speciell ställning för mig. Norrbotten framstår nog mer eller mindre som ett Heimat. Men det är nog inte helt riktigt att tala om Norrbotten som sådant. För, jag varken bor eller lever där längre, och har ju inte tillgång till det egentliga Norrbotten. Det Norrbotten som fungerar som ett Heimat är alltså framförallt ett Norrbotten. Ett föreställt sådant.

Det finns naturligtvis de som flyttar iväg för att aldrig eller väldigt sällan och i djup vånda återvända, men jag är inte en av dem. När jag nu sitter på ett närmast fullsatt nattåg norröver är det svårt att inte roas något över de något motsägelsefulla komponenterna i situationen. Som tjugoåring ville jag inget hellre än att flytta iväg. Inte egentligen för att jag tyckte illa om Norrbotten eller vantrivdes. Det handlade nog framförallt om att få se något annat, att komma till en plats vilken man varken tog för given eller togs för given av. Och nu, när dessa förhoppningar sedan några år mer än väl infriats, återvänder Norrbotten, eller som sagt åtminstone föreställningen om ett Norrbotten, som den plats, den scen där fantasin om ett oproblematiskt liv och leverne utspelar sig.

Jag brukar försöka åka upp tre fyra gånger per år. Och jag kan nog räkna människorna jag känner och har någon relation till överhuvudtaget på en hand, om man räknar bort familjen det vill säga. För de bor ju kvar de allra flesta, och det faller sig alltså naturligt att ta sig uppåt för att få träffa dem.

Nu sitter jag alltså på nattåget på årets andra resa, och väntar på att morgontimmarna skall ticka på och att jag slutligen ska få titta ut genom fönstret och mötas av en välbekant serie. Garnisonsgatans punkthus, statoilmacken och huset i centrum där min första lägenhet låg. Högstadieskolan, Hildursborg och ett spegelblankt svandammen. Och slutligen rysa till av det gnisslande ljudet från friktionen mellan hjul och räls när tåget stannar på centralstationen.

Som varje normalt funtad människa förstår finns det en diskrepans mellan det Norrbotten som eldar mina drömmar, och det egentliga Norrbotten som ligger där och öppnar sig mot en då man stiger av tåget. Och det går ju rätt snabbt att vänja sig vid att det inte regnar manna från skyarna varje dag, att vädret faktiskt sällan är något att hurra över. Men bortsett från det är staden sig väldigt lik. För även utan det rosa skimmer som i drömmarna höljer platserna, är de ju alltjämt desamma. Det är platser där dumheter och vackra stunder dröjer sig kvar ännu ett litet tag. Huset där jag sprejade ”go vegan”, bänkarna på gågatan där vi öldruckna hängde runt under sista året på gymnasiet, och den lilla parken där jag blev kysst för första gången. De finns kvar och tycks inte ha förändrats nämnvärt. Ändå är det något som inte riktigt är detsamma. Att vandra runt i staden, föreställningens Heimat, känns nästan kusligt – eller unheimlich för att använda ett annat tyskt ord.

Allt tycks vara i sin ordning, men med något litet tillägg. Med något som rubbar balansen och får helheten att i sin familjäritet att verka främmande och nästan hotfull. Jag har funderat över det många gånger, och börjar misstänka att det lilla tillägget som gör staden kuslig i själva verket inte är något annat än min närvaro. Att jag som återvändande vandrar stadens gator, inte som ett hem, inte som ett Heimat. Att jag som återvändande inte har, men söker ett Heimat, söker ett hem. Att jag som återvändande i själva verket hemsöker gatorna. Som en osalig ande befinner jag mig i ett slags limbo. För på gatorna finns samma människor som förut, men med nya ansikten, och bland dessa bereds mig inte någon självklar plats. Jag varken hör hemma eller inte hör hemma. Jag bara söker ett hem. Ett spår av ett hem. Ett hem som bara finns där som dröm. Som en frånvaro.

Jag undrar vad det är som får en att känna på det här sättet. För det verkar vara en vanlig företeelse, åtminstone bland norrbottningar i exil. Kanske kan det vara något med det avstånd man lägger mellan sig själv och det geografiska ursprunget som låter en mytologisera det förflutnas platser. Om man tar författare som Torgny Lindgren eller Sara Lidman som exempel, verkar de ju börjat kunna skriva om sitt Västerbotten först efter en tids frånvaro – Östergötland i Lindgrens fall och Uppsala i Lidmans. Eller kanske Eyvind Johnson som lämnade Boden för Stockholm och sedan Paris, men det är frågan om han egentligen mytologiserar Norrbotten i romanen om Olof. Hur som helst finns det säkert tusen exempel på motsatsen. Och det är väl inte annat än att försöka blunda en stund och lyssna efter de ringande klockorna som nu och då susar förbi utanför fönstret.