jag ville jag vore ett välskrivet brev

Det går utför. Och snabbt går det också. Moralen förflackas, människorna fördummas och duglighet är inte längre en dygd. Detta är naturligtvis ingen nyhet. I den långa räckan av förebud på samhällets stundande kollaps är för min del Postens slokande hållning det senaste. Tänka sig att en institution med en så stolt historia, med anor från 1600-talet (och som fram till 1991 hade en egen diligensavdelning!) inte förmår leverera ett litet, litet brev. Förvisso är ju Posten som namn utan tvivel en avledning från latinets post, vilket ju som alla vet betyder efter. Men hur mycket efter ska man egentligen behöva acceptera? Nej, jag tycker det är dags att Posten rycker upp sig och börjar leverera skickade brev. Kanske en möjlig början skulle kunna vara att rekrytera Kevin Costner för att ersätta Erik Olsson på posten som koncernchef? Då kan det åtminstone finnas något hopp för att Posten ska återupprätta sin ära, inte minst efter katastrofen.

Stolt brevbärare på ärofyllt uppdrag

Såhär års har Långsjön ett av Stockholms största bestånd av grodor. Nu när våren är här har de små gynnarna börjat vakna till liv i trädgårdar och diken, och lite sömndruckna efter vinterns dvala inleder de sin vandring mot dammar och sjöar för årets lek – och Långsjön är alltså en riktig hotspot bland de trendkänsliga prinsarna. Herrarna anländer först, och väl på plats sluter de sig samman i kväkarkörer och håller konsert för att locka till sig honorna. Jag undrar hur det kan tänkas låta? Med tanke på hur kort väg det tycks vara mellan Långsjön och Hagsätra är det väl inte mer än att invänta en ljummen kväll, sätta sig på cykeln och rulla dit för att lyssna!

Åkergrodan har börjat vakna till
och den vakar i mig
under gynnsamma omständigheter
kan den faktiskt bli upp emot 8 cm
men som allra skönast studsar den sällan större än en tumnagel

kittlar nästan omärkligt
när den kryper runt i handen

(antagligen vettskrämd)

Och med retningen kan en hel vecka lyfta sig själv i håret

Ibland kan det slå mig, hur märkligt det ändå är att liksom finnas till, att det är en rätt konstig sak det där att man existerar överhuvudtaget. Och med märklig och konstig menar jag inget negativt. Tvärt om! Det är såhär på vårkanten, när världen vaknar till liv och människorna har lite mindre kläder på sig, när man möter nya dofter vart man än vänder sig, som den här känslan infinner sig som allra oftast. Kanske har det att göra med att jag fortfarande rider på den flodvåg av sinnesförnimmelse som följde när jag slutade röka för tre år sedan, vad vet jag? Vid dessa tillfällen blir omvärlden hur som helst påfallande på ett så starkt sätt att det nästan är omöjligt att inte stanna upp och förundras över att omvärlden faktiskt är en värld. Och att jag också har del i den. Att jag delar värld med många andra och mycket annat. Och när man väl börjat stanna upp tränger sig mer och mer på.

Villkoret för att finnas till i världen är att vara en kropp. Eller mer precist, att samtidigt både ha och vara en kropp. Såsom man (jag antar att det beror på testiklarna, men man kan ju inte riktigt veta) blev jag väldigt sent varse att jag överhuvudtaget hade en kropp. Jag måste nog ha varit 20 eller 21. Innan dess hade jag nog bara varit kropp i väldigt ringa utsträckning. Och efter upptäckten av kroppen som projektionsyta, som den arena jag hade för att visa fram mitt jag för andra jag, måste jag nog säga att jag i egentlig mening inte var kropp längre. Jag färgade håret svart, målade mig i ansiktet och kände mig vacker och hård i mitt självvalda utanförskap. I varje fall så länge ingen ifrågasatte eller erkände mig som varande kropp.

Det fanns förstås ett tidigare tillfälle, då jag stötte på kroppen som yta. Jag gick nog i åttonde klass, och på den tiden reflekterade jag väldigt sällan, för att inte säga aldrig, över vad jag hade för kläder på mig. Jag minns faktiskt inte någonting av vilka kläder jag hade på mig, inte ens när jag idag ser kort från den tiden känner jag igen några plagg. Men det finns ett undantag. Mor hade några månader innan tillfället i fråga köpt en tätstickad tröja till mig; den hade mossgröna raglanärmar och ett klarrött bröststycke med ett stort pepsimärke på. Jag tyckte den var rätt tjusig, inte för att det stod pepsi på den eller så, utan mer för att den liksom hade en fin lyster – man skulle nästan kunna säga en aura – som mina andra kläder inte hade. Eftersom jag inte hade några andra kläder som jag upplevde på det sättet kändes det konstigt att ta på tröjan. Så den låg länge i garderoben. Ibland tog jag fram den och provade, men lade snabbt tillbaka den igen.

Slutligen kom så den dagen när jag hade bestämt mig. Jag skulle göra ett försök med tröjan. Så jag tog på den och valde ett par byxor som jag tyckte passade bra.

Väl på skolan kändes hela situationen väldigt främmande. Egentligen ville jag nog bara springa hem med detsamma. Kanske var det på grund av min ängsliga uppenbarelse som Alexander kunde ställa den fråga han ställde. Alexander gick i parallellklassen och kom från en by utanför staden. Han var inte ”preppy” på något sätt, och tillhörde samma krets av normalfula tonårskillar som jag själv: finnar, lagom otvättat hår och inga speciella kläder. Och det var antagligen därför han kunde ställa frågan så bryskt och kraftfullt som han gjorde. Lunchrasten började i varje fall närma sig sitt slut. Han och några andra satt utanför klassrummet och väntade på att lektionen skulle börja när jag kom från matsalen. Han tittade på mig en kort stund och sade sedan:
– Vem fan tror du att du är?
Och jag visste ju mycket väl vem jag var. Eller åtminstone vem jag inte var. Jag hade till och med kammat mig den morgonen. Försökt fixa en frisyr med gelé och allt (så långt det var möjligt med mitt ofriserade hår). Men efter den dagen tog jag inte fram tröjan mer. Och jag kammade mig inte heller.

När jag återigen stiftade bekantskap med kroppen där runt 20 förstod jag inte riktigt vad det var som stod på. Bara att jag kände mig häftig och lite snygg, för det verkade som om andra tyckte att jag var lite häftig. Det är först långt senare som jag förstått att det nog finns en koppling mellan dessa två händelser. Att den frihet som omfamnandet av utanförskapet tycktes erbjuda kanske framförallt var en känsla av revansch. Oavsett hur man vrider och vänder på det kvarstår det faktum att i den mån man bara erkänner kroppen som en skärm, som en yta att projicera sitt jag på, kommer man i allt väsentligt att ha en fientlig inställning till den kropp man trots allt är. För även om man inte vet eller vill veta så både har och är man kropp. Alltid. Detta är något som jag förstått och framförallt accepterat bara under den allra senaste tiden. Och jag tror att det är först när man godtagit att man ändå är den kropp man är, och har den kropp man har, som man verkligen kan börja ställa frågan om vad det betyder att både ha och vara kropp. Att godta att man har den kropp man har behöver inte betyda att man kapitulerar inför hårda fakta, att man ”är det man är och alltid har varit”. Visst kan utfallet bli sådant, men denna försoning är framförallt den grundläggande förutsättningen för verklig förändring och att verklig hemmastaddhet. Det är först när man verkligen känner kroppens gräns som man kan gå upp emot och försöka överskrida den.

Därför känns det sorgligt att det var sista danstillfället för terminen igår. Att dansa har varit ett otroligt stimulerande och intressant sätt att närma sig föreningen mellan den kropp som man är och den kropp som man har, utifrån kroppens villkor. Det är fullkomligt häpnadsväckande hur en så enkel sak som att sträcka på foten när man hoppar kan vara så komplicerad. Eller hur svårt det är att röra armarna fram och tillbaka samtidigt som man gör en simpel stegkombination. Och vilken triumf att för första gången någonsin nå tårna!

kropp -en , -ar

• uttal: /krɔp/

1. 1. levande varelsers fysiska beståndsdelar som helhet, särskilt om bålen och ofta i motsats till själ; utvidgat om ett föremåls huvudbeståndsdel: fartygskropp, bilkropp, huskropp

   Hon är nöjd med sin kropp.

   Träning är viktigt för att hålla kroppen i trim.

   Han har en välformad kropp.

2. 2. fast sammanhängande samling av materia: himlakropp

   Varje kropp förblir i ett tillstånd av vila eller likformig, rätlinjig rörelse, såvida den inte av krafter tvingas att ändra detta tillstånd.. - Newtons fösta lag

3. 3. (matematik) , en särskild algebraisk struktur, en ring där alla element utom den additiva identiteten har en multiplikativ invers

   De komplexa talen C är ett exempel på en kropp.

Han var med om att plundra ett jordgubbsland. Det var ett helt gäng, han kände dem inte så noga, men man visste vilka man var. De satt på ett kafé på kvällen och beslöt det med viskningar. En var söderifrån och kallades Tjibon, Olof grubblade inte på varför. Gänget tog sig över staketet och hade käppar med för att slå ihjäl hunden, ifall det fanns någon. Det fanns ingen, men de jagade en katt, som de inte fick tag på. Olof kastade en sten efter katten, det var så man kunde förbanna hans hand sedan. De trampade runt i landet, åt, till slut smakade det äckligt. Ett par av pojkarna hade papperspåsar med sig, de var praktiska.

Olof blev stående över plantraden. Det var så man kunde dö på fläcken, så djupt meningslöst. Jordgubbarna luktade, det luktade av jorden. Och det var ännu så ljust på nätterna. Om man haft en spegel nu, skulle man väl fått se sitt rätta ansikte.

För ett par dagar sedan råkade den kortväxta värmlänningen av en händelse köpa hem kokkaffe istället för den vanliga sorten. Hittills har vi försökt låtsas som ingenting, behandlat det som vanligt och bara laborerat med olika doseringar. Idag på morgonkvisten fick det dock vara slut med detta. Jag tänkte att det minsann var dags att inse läget, och istället för bara bildligt verkligen koka kaffe. Nu har vi ju dessvärre ingen kaffepanna, så det fick bli en liten kastrull. Det gick vägen, kaffet smakade mycket bra (det var egentligen inte så stor skillnad mot bryggkaffet, men det har sannolikt med min otränade gom och kastrullen att göra), och det kändes väldigt redigt. I det framtida drömhuset på landet kommer det bara drickas kokkaffe!

Hur som helst. Om man skulle (och jag tillåter mig en riktigt billig vits här) spå lite i sumpen så tror jag att kokkaffe inom ett par år kommer att vara den nya latten. Jag är nästan övertygad om att det i en inte allt för fjärran framtid kommer att dyka upp kaffestugor lite var stans i stan. Det kommer naturligtvis att finnas kaffestugor av olika ambitionsnivå, och på de allra mest hårdnackade kommer det att osa av kaffe och rök, eftersom de naturligtvis bara använder gjutjärnsspis eller öppen eld, och kaffet kommer att serveras i en svartsotig panna, bubblande, direkt från elden eller hällen. (Det kommer sannolikt också att uppstå olika skolbildningar, med olika kännarskaror, där skiljelinjerna går mellan gran eller björkved, spis eller öppen eld, aluminium eller gjutjärnspanna etc.).

Det kommer även att hållas kurser i hur länge man ska låta pannan vila innan det där dags att hälla upp, hur man får den optimala värmen på elden eller spisen, vilka mått vedklabbarna bör ha och vilken blandning av olika träslag som är den optimala i förhållande till kaffet som ska kokas, vilka dom grundläggande handgreppen är när man hanterar själva pannan efter det att nedsjunkningsprocessen är färdig, och för dom riktigt avancerade kvarnkurser där man får lära sig att bygga sin egen kvarn och därmed välja malningsteknik efter eget gottfinnande. Alltsammans med instruktörer influgna med helikopter från det Norr- och Västerbottniska inlandet. Det kommer att bli en veritabel industri, och detta kommer dessutom att vara lösningen för Blattnicksele, Murjek, Malå och alla dom andra inlandsorterna som befinner sig vid konkursens rand, vad gäller arbetslöshet och ekonomiska trångmål. Tänka sig vilken öppning för driftiga och handlingskraftiga norrlänningar! Äntligen får dom möjligheten att slå sig fria från beroendet! Vilken lycka!

Eftersom det är oklart huruvida AMS kommer att finnas när det verkligen blir dags, så kan ju det här vara en slags hälsning till dem: det är dags att ordna entreprenörs- och egenföretagarkurser med inriktning mot den kommande kaffestugebranchen på en gång.

jag vet inte hur man går till väga för att inleda skrivandet på en sån här plats. jag vet nog egentligen inte hur man går till väga för att inleda skrivandet överhuvudtaget faktiskt. och att skriva om skrivandet och att det är omöjligt att börja skriva är ju visserligen ett sätt att börja skriva, men det är ju varken underfundigt eller intressant (speciellt med tanke på att jag själv sannolikt kommer vara den enda läsaren – snacka om att skita sig själv i munnen!). så det gäller att tänka ut något annat. det logiska vore förstås någon form av programförklaring, för att peka ut färdriktningen och placera ut några snitslar att förhålla sig till. men jag har inget program att förklara, så det går inte heller. det får helt enkelt bli så att jag skriver in något som jag själv inte har skrivit.

jag har alldeles nyligen börjat läsa skönlitteratur och lyrik, något som jag hållit mig för upptagen och fin för tidigare, och det är bokstavligen en helt ny värld som håller på att öppna sig för mig. jag letar mig fram på chans bland hyllorna i det lilla biblioteket i hagsätra, och det senaste jag fick med mig därifrån var en liten bok av kristina lugn som heter ”hej då, ha det så bra!”. jag känner mig på något märkligt sätt hemma i hennes värld. kanske eftersom hon tycks känna sig främmande inför sin, som ett slags överflödande moment som inte riktigt får plats, men som trots allt är där, är i alltsammans. hur som helst finns det ett litet prosastycke mot slutet som tilltalar mig väldigt mycket. jag kan så tydligt känna igen mig i den pratighet som hon talar om. att det finns en blandad kärlek och skräck inför språket som gärna artikulerar sig i ett okontrollerat babblande. passagen låter såhär:

Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för. Folk går omkring och hojtar att nu vågar de äntligen vara sig själva är irriterande. De är så liksom ystra. Jag vill mycket hellre göra verklighet av någon helt annan än mig själv. Det är en identitetshandling. En identitetshandling är inte ett sådant där plastkort som jag visar upp på systembolaget när jag ser ut som en som inte är riktigt myndigförklarad. En identitetshandling är förstås en handling som jag utför för att stärka min identitet. Den är ett livsmedel. Livsmedel har inte så särskilt mycket med rökt medwurst att göra. Skilsmässor, till exempel, är livsmedel.

Vi måste våga hålla skilsmässa ibland. Om man vill börja ett nytt liv räcker det faktiskt inte med att slappna av med en badbomb. Eller flytta hem till en yngre kvinna. Vi har bara ett liv. De enda som kan få ett nytt liv är de som uppstår från de döda. Folk som flyttar hem till en yngre kvinna får ett miljöombyte. Det är nyttigt att gymnastisera.

Jag skulle vilja ha någon som sörjer för min själ medan jag avstår ifrån att gymnastisera. Ordet själasörjare är vackrare än ordet friskvårdskonsulent, tycker jag. Det är lätt att skrämma sig på flykten med ord. De som verkligen älskar språket pratar inte såhär mycket. De som verkligen verkställer sin kärlek till språket slår vakt om tystnaden, ända tills de fullbordat resan till det inre rum där allt vi inte vet att vi vill säga väntar på sitt frimärke.

Jag ville jag vore en brevduva. Jag ville jag vore frimärkt. 

Jag ville jag vore ett välskrivet brev. Till er. Med hjärtliga hälsningar.

kristina lugn: hej då, ha det så bra! s. 59f